Förord del 2

 
I del 1 från 1860 – 1922  av Distansrittens historia konstaterade jag att tävlingar i distansritt upphörde i Sverige och Europa någon gång under de första decennierna av 1900-talet. Så var det i Sverige, men efter att del 1 av distansrittens historia publicerats på min hemsida www.skribentfoto.sehittade jag historiska uppgifter om genomförda distansritter i europeiska länder. Både före och efter andra världskriget. Med hjälp av de nya uppgifterna kommer del 2 därför att handla om några av Europas och olika länders historia i distansritt, från andra halvan av 1800-talet och framåt där så varit möjligt. När det gäller Sverige kommer del 2 bara att handla om perioden efter andra världskriget och fram till och med 1985. Perioden i Sverige före 1945 är beskriven i del 1. Kommande delar kommer i huvudsak att handla om den svenska distansrittens historia.
 
Projektet Distansrittens historia är helt ideellt och del ett och två har genomförts utan stöd eller bidrag utifrån. Det var på Karolinerritten 1986 som jag för första gången började bevaka distansritten som fotograf och skribent. När förordet skrivs i november 2018 har jag regelbundet i text och bild, främst i tidningen Ridsport, följt svensk och internationell distansritt i 32 år.
 
Att dokumentera och arkivera det egna landets historia, utveckling, och de viktigaste resultaten som t.ex. nationella mästerskap för de olika grenarna i ridsport, har varit och är fortfarande långtifrån självklart eller ens prioriterat för ganska många ridsportförbund. Tillgången till datorer och internet som tog fart efter 1995 och senare även sociala nätverk, har ändå haft stor betydelse när det gällt att hitta historisk information. Detta är en av anledningarna till att några länder presenteras med mer och fylligare fakta än andra. I och med att projektet Distansrittens historia publiceras digitalt är det även möjligt att kunna uppdatera.
För Europa har Skandinavien och Finland samt några länder med intressant, längre, eller viss tradition av distansritt beskrivits. USA och Europa har haft en betydande roll för distansrittens utveckling både före och efter 1945. Några länder utanför Europa har också fått komma med. 
 
Tanken har varit, att förutom varje lands nationella historia i distansritt och de faktorer som påverkat utvecklingen och ursprunget, kunna visa på nationella skillnader och kunna jämföra olika länder. Syftet har varit att försöka hitta några pusselbitar till vad som kan ha varit någon form av ursprung till vad som skulle bli 2000-talets tävlingsform av distansritt. Ett historiskt exempel på detta är den klassiska distansen 100 miles (160 km) som mycket tidigt blev och fortfarande är en viktig gemensam grundsten i distansritt som tävlingsform.
 
En slutsats jag gjort är att likheterna runtom om i världen ofta är fler än skillnaderna mellan länderna, och att distansritten har sitt ursprung från flera länder och inte bara från ett land.
 
 
Fotnot:
Anledningen till att jag anger samma typ av statistik för varje land under 2017 är att det är ett gångbart mått för att i någon mån kunna jämföra länderna internationellt.När det gäller antalet arrangerade internationella tävlingar i distansritt för varje land, där källan är FEI:s statistik 2017, har det varit svårt att veta exakt vad som avses. FEI använder rubriken ”events”. Det skulle kunna betyda både totaltantal tävlingsdagarmed en eller flera internationella klasser på olika distanser, eller enbart totalt antal internationella tävlingsklasser under 2017. Därför har jag skrivit tävling/klasser och konsekvent använt den siffra FEI angett. Men jag har ett facit, nämligen Sverige 2017. Där har FEI angett 8 events alltså tävlingar/klasser och det stämmer exakt med det antal klasser som den svenska nationella tävlingsterminen angett. Därför är det troligt att antal klasserkan vara det mest korrekta. (Med reservation för inställda tävlingsklasser.) 
 

En tävling för alla

 
Det är svårt att peka på en viss händelse som skulle kunna räknas som ursprunget eller starten för vad som, efter freden 1945, skulle utvecklas till att bli en modern tävlingsform av distansritt i Europa och övriga världen. Alltså en tävling i uthållighet med vältränade och grenanpassat tränade hästar helt på hästens villkor. Där kommunikationen och samspelet mellan häst och ryttare är en avgörande faktor för framgången och där en i praktiken dömande veterinär bedömning står för djurskyddet. 
 
Distansritt, vars internationella beteckning är Endurance, var 2016 den näst största internationella ridsportgrenen efter hoppning och knappt före fälttävlan inom det internationella ridsportförbundet Fédération Equestre Internationale, FEI. Både när det gäller antal deltagande ryttare, hästar och antal internationella tävlingar.
 
Ursprunget handlar inte enbart om vad som hände i Europa och heller inte enbart om vad som hände i USA. Om man söker i böcker eller på internet, till exempel på Google och Wikipedia och även söker på olika språk, kan man ibland få intrycket av att distansritten som ridsportgren skapades i USA. Men distansritt i många olika länder runtom i världen har ofta ett ursprung i varje nations militära behov av att testa sina hästar för att hitta bästa avelsmål och individer, och detta är en vanlig gemensam faktor och kan anses säkerställt. Det finns även i några fall viss skriftligt dokumenterad historik för detta. Till exempel en tidningsartikel från 1920 i USA. Men om distansritt som civil tävlingsform började i USA, Europa eller någon annan del av världen, kan inte säkert verifieras. 
 
I stället får man försöka finna ursprunget som en lång utveckling av distansritt som tävlingssport runtom i världen där USA och Europa varit starkt delaktiga. I både USA och Europa fanns ju en gemensam grund, redan före men speciellt under 1800-talet, med att få fram uthålliga och snabba hästar och lämpligt avelsmaterial för militära behov.
 
Kung Gustav Vasa grundade 1556 Strömsholm genom att bygga en borg. Under de första decennierna på 1600-talet skapade kung Gustav II Adolf Sveriges första stuteri på Strömsholm, och kung Karl X Gustav skapade 1661 ett statligt stuteri på Flyinge. Utvecklingen till en modern tävlingsform av distansritt i många länder har alltså påfallande ofta, ända till de första åren av 1900-talet, en grund i militära behov av avel, tester och tävlingar i uthållighet och styrka som en faktor i aveln med inriktning på varje nations försvar.

Ett tidigt militärt begrepp i flera länder under 1800-talet var Lätta kavalleriet som ofta användes för spaning och snabba överraskande anfall till häst. Hästar och ryttare i Lätta kavalleriet kunde även ha en viktig funktion för att snabbt och långt i all terräng kunna leverera skriftliga meddelanden i en krigssituation. Hos det tyska kavalleriet lär man då ha sagt att "Ankommen ist gewonnen" som betyder "Anlända (komma fram) är att ha vunnit". Här finns kanske en möjlig bakgrund till att distansryttarnas gemensamma nationella och internationella valspråk sedan länge är just "Ankommen ist gewonnen" eller "To finish is to win" som i Sverige blivit "Att genomföra är att vinna".
 
Mycket av ursprunget handlade alltså om att testa och hitta bästa prestation genom att klara en given förutsättning i form av en given väg, banans karaktär och i tävlingens form. Även efter 1945 var i början den viktigaste grunden ofta själva prestationen. Att på bästa sätt behärska banans utmaningar för att kunna vara först i mål med bästa och mest fräscha häst och ryttare. 
 
Utvecklingen gick tyvärr ganska snabbt mot ett annat fokus nämligen hastigheten. Den möjliga hastigheten är en kombination av hästens träning, förutsättningar och kvaliteter. Ryttarens taktik, ridskicklighet, omdöme och att kunna lyssna på sin häst, samt banan, dess höjdskillnad och tekniska karaktär. Trots att varje bana i distansritt är unik och olika snabb så krävdes, med början under sista halvan av 1980-talet, allt högre hastighet för att vinna och även för att stå på pallen i internationella och nationella mästerskap. 
 
Man borde redan tidigt kunnat förstå, vad som också framkom och diskuterades även veterinärt under VM och WEG 1990 i Stockholm, att det är inte de långa distanserna utan farten som är den största risken i all distansritt. Trots vissa försök har FEI fram till 2018 inte lyckats genomföra en generell och gemensam sänkning av hastigheterna på framförallt internationella mästerskap. Hur konstigt det än låter så är distansritt egentligen en tävlingsgren där det gäller att vara först i mål på långsammast tid, och därefter inom 30 minuter (från år 2021 20 minuter) klara en avgörande veterinär slutbesiktning godkänt för att kunna vinna. 
 
I svensk distansritt år 2018 kan ponnyer och stora hästar, barn, ungdomar och vuxna samt kvinnor och män och även vissa funktionshindrade tävla i samma tävlingsklass. Även om man på individuell tävling skiljer på seniorer och ungdomar (young rider) när det gäller mästerskapsmedaljer på SM (ej lag-SM) EM och VM i de flesta länder.

Andra världskriget blev en brytpunkt

 
Tiden mellan 1923 och 1985 i Europa skulle kunna indelas i två perioder. Före och efter andra världskriget, dvs från 1923 till 1939 och efter 1945. En utveckling där det sista testet av hästar hos kavalleriet i USA genomfördes i svår bergig terräng 1923, och där en distansritt på 120 km genomfördes i Schweiz 1936. Under perioden mellan 1945 till första halvan av 1960-talet, kan distansritten anses ha befunnit sig på en flämtande och knapp sparlåga i Europa och även i flera andra länder.
 
Freden i Europa 1945 innebar att hästens roll i försvarsmakterna förändrades och reducerades betydligt. Så även i Sverige. Orsaken var moderniseringen, den mycket snabba tekniska utvecklingen och mekaniseringen av försvarsmakterna. En bidragande orsak var säkert också bristen på hästar i flera av de krigsdrabbade länderna. Delvis före andra världskriget och definitivt efter krigslutet utvecklades distansritten från att ofta varit en tävlingsform för officerare och överklassen till en helt civil och mer jämställd angelägenhet. Redan 1930 red man en distansritt i Polen över 800 km från Gdynia till Zakopane, där även damer fick vara med och dessutom med viss framgång. Och i USA fanns det redan från cirka 1927 en föregångare till modern distansritt, Trail Riding, som var öppen för alla. 
 
Men det var under 1970-talet och 1980-talet som den moderna versionen av distansritt med krav på djurskydd växte i popularitet och utvecklades allt snabbare runtom i världen. Inte minst genom skapandet av ELDRIC och att FEI 1983 släppte in distansritten i den internationella ridsportfamiljen. Utan tvekan spelade också beslutet om ett första gemensamt VM 1990 i alla ridsportens grenar vart fjärde år en mycket stor roll.
 
World Equestrian Games, WEG, 1990 i Stockholm var ett svenskt initiativ. Det lockade flera länder att satsa på den nyaste grenen distansritt vilket skapade en liten boom redan runt 1985 när beslutet fattades. Sverige var inget undantag. Det blev 81 helt nationella distansrittsekipage från 27 nationer som startade på Täby Galopp (numera nya stadsdelen Täby Park) i norra Storstockholm. VM-banan gick norrut mot Kårsta och österut mot Åkersberga för att efter 160 kilometer gå i mål på Stockholm Stadion som var huvudarena under WEG 1990. Som en jämförelse var det 133 ekipage från 47 nationer som startade på VM 2016 i Slovakien. 
 
Det unika och roliga med all distansritt i världen är att varje tävlingsbana och tävlingsdagens alla unika förutsättningar är just unika. Att tillsammans med sin häst kunna bemästra banans alla olika underlag, den markerade vägen och de yttre förutsättningarna under en viss tävlingsdag är ju den största delen i tävlingsmomentet. Därför är det svårt att på ett rättvist sätt kunna tala om generella rekordtider över en viss distans. Möjligen med undantag av samma distans på en viss bana under liknande yttre förutsättningar. Men det kräver nästan exakt lika mängd av varje banunderlag, bansträckning och väder innan man i så fall kan tala om banrekord för just den banan. 
 
Däremot kan en viss bana i distansritt vara snabb till långsam eller lättriden till svår. Man brukar tala om tekniska banor. Då kan det till exempel handla om att banan har många olika underlag eller många olika eller tvära vägbyten. Att banan är kuperad med många men inte så långa backar uppför och nedför och/eller med inslag av någon eller några långa, branta sugande s.k. mördarbackar. Det kan även vara rå oröjd skogsterräng, vattenpassager, inslag av svårbemästrat underlag som blöta, hala, leriga skogstigar eller steniga delsträckor och berghällar. I Sverige är grusvägar, skogsvägar, stigar och olika typer av råterräng vanligast, och asfalt på delar av banan förekommer på nästan alla distansritter och speciellt nere i Europa. I det svenska reglementet ska en bana för distansritt ”om möjligt inte innehålla mer än 10 % hårdbelagdavägar utan ridbara vägkanter”. Den mest krävande delen av bananska inte vara mot slutet”. I FEI:s internationella reglemente finns motsvarande skrivning ”The course must not contain more than 10% of hard surface public access roads intended for vehicular use”.

ELDRIC – Grunden till internationell distansritt

 
Att skriva om distansrittens historia utan att berätta om ELDRIC, European Long Distance Rides Conference, skulle vara ett oförlåtligt historiskt fel. Det råder ingen tvekan om att ELDRIC hade en betydande och viktig roll när det gäller renässansen och utvecklingen av både nationell och internationell distansritt i Europa, och även i övriga världen, under cirka 20 år.
 
Under 1960-talet och 1970-talet började allt fler länder runtom i Europa och övriga världen åter att arrangera tävlingar i distansritt. En tävling på tid där det gällde att ta sig runt ett antal sträckor och komma först i mål. Oftast övervakades tävlingarna av veterinär och troligen domare men det fanns inga gemensamma regler. Varje tävling hade sina egna regler och veterinärerna fick agera efter bästa förmåga och skaffa kunskap och information om distansritt från kollegor med erfarenhet av sporten. Kunskapen om att tävlingsrida långt och fort hade nästan gått förlorad både genom det långa uppehållet och de båda världskrigen. I flera fall fick man börja om från noll och skaffa sig egen erfarenhet. Att hästens roll i infrastrukturen sedan länge fullt ut ersatts av olika motordrivna fordon spelade givetvis också roll för att hästen, i stället för att ofta vara en daglig arbetskompis i tranportbranschen, hamnade i facket sport och fritid.
 
FEI, som hade bildats 1921 av åtta nationer, däribland Sverige, borde i början av 1970-talet ha tagit tag i ett regelverk, men hade inte engagerat sig officiellt i den gryende distansritten vid den tiden. Ordförande 1964 till 1986 var Prins Philip av Storbritannien, gift med den mycket hästintresserade och hästkunniga drottning Elizabeth II som fortfarande 2018 rider ibland över 90 år gammal! Prins Philip tävlade en del i körning, och 1970 blev körning FEI:s fjärde disciplin bakom hoppning, dressyr och fälttävlan. Första VM för fyrspann avgjordes 1972. Första VM i hoppning ägde inte rum förrän 1953 i Paris och följdes av dressyr och fälttävlan 1966, trots att alla tre individuella grenar fanns med på OS från 1912 i Stockholm. I fälttävlan var vid den här tiden, och under många år framöver, distansritt en av faserna under andra dagens uthållighetsprov. De andra två var steeplechasen och terrängritten. I svår fälttävlan kunde distansritten på tid uppgå till cirka 20 km.
 
För distansritten behövdes således en organisation som kunde skapa gemensamma regler och bedriva utbildning av både domare, ryttare och veterinärer. Som kunde skapa ett skydd för hästarna med en tävlingsform på hästens villkor, och för att förhindra "tokridning" under tävlingarna. Skadorna och dödsfallen var ju den främsta anledningen till att tävlingar i distansritt fram till de första decennierna av 1900-talet nästan upphörde helt.  
 
European Long Distance Rides Conference, ELDRIC, bildades 1979 av de sju nationerna Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Italien, Portugal, Spanien och Schweiz. En Executive Committee (EC) bildades där ledamöterna kom från Frankrike, Portugal, Spanien, Italien och Tyskland.  Syftet var att kunna utveckla och koordinera distansritten i Europa och skapa gemensamma regler. Platsen var Equitana i västtyska Essen, som brukar anses som världens största hästmässa och fortfarande 2015 genomförs varje udda år under februari/mars. Equitana startades av Wolf Kröber 1972, som 1969 hade arrangerat en av de första distansritterna i Tyskland efter kriget. 
 
Men det gick lite trögt för ELDRIC de första åren. Man hade publicerat de första gemensamma reglerna och fått igång ELDRIC Trophy. Det var en poängtävling mellan medlemmarna på tävlingar med ELDRIC-status i distansritt som genomförts godkänt i ett visst minimiantal länder. Första året ELDRIC Trophy avgjordes var 1980 och då var bara fem ryttare placerade i poängtävlingen. I maj 1981 kallade ELDRIC till ett möte i Frankrike och där började det hända saker. 
 
En ny EC valdes där tre av de fem ursprungliga ledamöterna blev kvar, och ELDRIC fick en ny ordförande. Det var Georg F Riedler, en distansridande läkare och hematolog från Schweiz och en s.k. doer som också under många år kom att bli Mr ELDRIC. Under medlemsmötet i januari 1982 i Fehraltorf i Schweiz kunde han presentera nya omarbetade regler och stadgar som antogs enhälligt. Därmed kunde korrekta val genomföras och arbetet med att få FEl att införa internationella regler i distansritt intensifieras. Det var nämligen så att FEI hade vaknat när det gällde distansritten.
   
En arbetsgrupp inom FEI hade bildats under ledning av ordföranden i fälttävlanskommittén som inte var en distansryttare. ELDRIC försökte men misslyckades med att tillföra sin kompetens om distansritt. Anledningen var enligt FEI att ELDRIC inte ur juridisk synpunkt kunde blanda sig i processen med de första internationella regelverket för distansritt. FEI och ELDRIC var också oeniga om vissa regler och speciellt en viktig regel. Det var hur medicinering och dopning skulle hanteras. FEI ville till exempel att en viss mängd av läkemedlet butazolidin (fenylbutazon som är smärtstillande) skulle vara tillåten men det motsatte sig ELDRIC bestämt liksom all annan medicinering i samband med tävling i distansritt. 
 
(Flera år senare till det första samlade VM i alla ridsportgrenar (World Equestrian Games, WEG) i Stockholm 1990, lyckades Sverige tvinga igenom en nollgräns för fenylbutazon för alla ridsportgrenar. Tre svenska ridsportprofiler som var med och drev igenom det beslutet var PG Gyllenhammar, Ulf Rosengren, samt juridikprofessorn Bo Helander som mellan åren 1996 till 2005 var generalsekreterare i FEI.)
 
Under 1983 hade FEI:s arbetsgrupp arbetat fram ett förslag till internationella regler för distansritt. Distansridande professorn i juridik, Vittorio de Sanctis, som var medlem i FEI Bureau (FEI:s styrelse) hade utsetts till ansvarig för distansritten. Han var också vice ordförande i FEI 1986-1998 och var en de som fick igång distansritten i Italien efter kriget. ELDRIC hade inte givit upp försöken att påverka FEI när det gällde distansritten. Vid ett möte i Rom mellan de Sanctis och ELDRIC:s ordförande Georg Riedler lovade de Sanctis att ta hand om "medicineringsproblemet". Några veckor senare hade de Sanctis lyckats få med sig FEI Bureau att förbjuda all medicinering i internationell distansritt (endurance). I december 1983 antog FEI:s generalförsamling de nya reglerna och nominerade också en kommitté för distansritt. Några av de första medlemmarna kom under flera år framåt att bli välkända namn som internationella funktionärer i distansritt och som domare eller veterinärer. De gjorde även insatser för att utbilda och forma den nya internationella ridsportgrenen. 
 
De sex första som bildade FEI:s första Endurance Committee var, Pierre Dubois, Frankrike, veterinären James Bryant, Kanada, Jan Schmitdhues, Västtyskland, José Canelas, Portugal samt Georg Riedler och Hannes Walser, Schweiz. Under WEG 1990 i Stockholm var José Canelas ordförande i Ground Jury, och James Bryant en av veterinärerna. Som domare i juryn fanns både Pierre Dubois och svenska domaren Bo Kjellgren. Georg Riedler var teknisk delegat och godkände banorna i distansritten.
 
I februari 1984 hade Endurance Committee sitt första möte och Georg Riedler konstaterade i ELDRIC:s årsbok att ELDRIC nu hade rollen som konsult, medan FEI ansvarade för internationella regler, mästerskap och de nationella förbunden i distansritt. ELDRIC fortsatte att utveckla ELDRIC Trophy, och skulle under ett antal år ha en representant närvarande på alla FEI:s internationella (CEI) distansritter. 
 
År 1988 var det 34 länder (2015 var det 53 länder) runtom i världen som anordnade tävlingar i distansritt. ELDRIC hade 13 fullvärdiga medlemsländer i Europa och 9 associerade medlemsländer däribland USA, Spanien och Kanada. Sverige blev fullvärdig medlem i ELDRIC 1985 och representerades i Executive Committee av Louise Hermelin (1939-2010) och senare också av Bo Kjellgren. Med medlemsländer i hela världen ändrades någon gång under 1990-talet betydelsen av ELDRIC från European Long Distance Rides Conference till EnduranceLong Distance Rides Conference.
 
Flera svenska distansrittsekipage deltog genom åren i ELDRIC Trophy som ibland brukade kallas för Europacupen i distansritt. Minimidistansen bestämdes1983 till 80 km och pulsen till 60 slag/min för att inte bli utesluten i veterinärkontrollerna. Prince Aussie och Gun Carlson var 1995 trea i ELDRIC Trophy, och Gun vann tillsammans med Radi ox ELDRIC Arab Trophy 1997. Även andra svenska ekipage deltog och fick diplom. En av dessa var Markony som tillsammans med Hanna Norin från Vikarbyn var placerad som nr 19 i ELDRIC Arab Trophy 1999.
 
Runt sekelskiftet år 2000 hade intresset för ELDRIC:s verksamhet minskat och flera länder lämnat ELDRIC. Det blev lite problem med bland annat posten som ordförande sedan Georg Riedler avgått efter många år. År 2004 hade Bo Kjellgren blivit ordförande efter att ha suttit i Executive Committee sedan 1987. Han försökte men misslyckades att få fart på verksamheten igen. Under en tävling i Ungern 2010 fattade Bo Kjellgren tillsammans med bland annat Harald Grinschgl (FEI-domare och ägare till resultatsajten Team Styria) samt veterinären Juliette Mallison (legendarisk brittisk distansrittsprofil, arrangör och FEI-domare bosatt i Tyskland) beslut om att lägga ned ELDRIC som organisation. De pengar som fanns kvar överfördes till FEI med villkoret att de skulle användas för ungdomsverksamhet i distansritt. 
 
ELDRICS relativt korta verksamhet hade ändå stor betydelse för distansritten runtom i världen. Man lade grunden till de första gemensamma reglerna. Hade ett stort finger med när det gällde att med en gemensam internationell grundinriktning utbilda domare, veterinärer och inte minst nya distansryttare. ELDRIC:s ideella arbete kom att få en stor del i att internationell distansritt runtom i världen tidigt kom att utvecklas på ett sportsligt bra sätt och på hästarnas villkor.

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Arabhästar och Gulfstater dominerar en snabb utveckling

 
I distansritt kan alla hästraser vara med och tävla, men ganska snabbt kom en hästras att nästan totalt dominera både i internationell och nationell distansritt runtom i världen. 
 
Arabhästen och fullblodsaraben och dessas olika linjer (t.ex. crabbet, polskt, ryskt blod med flera) och även korsningar mellan dessa linjer och även med andra raser har visat sig mycket fysiskt lämpliga för distansritt. När arabhästar blev dominanta i distansritt har jag inte kunnat precisera. Redan i början av 1900-talet finns dokumenterat att arabhästar testades för styrka, uthållighet och långa distanser. Men om man utgår från att det hände efter 1945 så kan nog WEG (VM) 1990 i Stockholm anses som en tydlig och möjlig brytpunkt. Perioden mellan 1990 och 2000 utvecklades också både svensk och internationell distansritt tämligen snabbt och markant. 
 
Under den här perioden dök det också upp några försök i Sverige att skapa vad som kom att kalllas för en trarab, dvs en korsning mellan varmblodig travare och arabhäst där fadern kunde vara både arabhäst eller travare. Ett framgångsrikt exempel på en trarab i Sverige var Power som med Maria Hagman Eriksson blev svensk mästare i distansritt 160 km på Göingeritten 2011.
 
Något som i hög grad påverkat all distansritt runtom i världen och fick stor betydelse för distansrittens internationella utveckling inträffade de sista åren före och de första åren efter millennieskiftet år 2000. År 1982 fanns det fyra internationella tävlingar i distansritt som 1998 hade ökat till 18 tävlingar. Det var ungefär då FEI:s grupp 7, Mellanöstern och framförallt Gulfstaterna, gjorde en allt starkare entré i internationell distansritt. VM i distansritt avgjordes 1998 i Abu Dhabi som är ett av de sju emiraten i Förenade Arabemiraten, UAE. Sedan gick det snabbt och 2017 fanns det över 300 internationella lopp i distansritt runtom i världen. 
 
En bidragande men viktig anledning var att framförallt den styrande familjen i emiratet Dubai i UAE, mycket snabbt sett till att bli den internationella distansrittens ekonomiska motor. Dels genom att köpa upp många av världens bästa distansrittshästar och även talanger i distansritt runtom i världen och dels genom att sponsra och själva deltaga i tävlingar och mästerskap. Det antogs att den styrande familjen al Maktoum i Dubai 2015 ägde cirka 700 distansrittshästar. Och i det muslimska UAE får kvinnor tävla i distansritt.
 
De nationella regelverken i distansritt kan skilja en del mellan alla 53 länder som arrangerade distansritt 2016. Det internationella regelverken från FEI i distansritt är ofta grunden till de nationella, men skiljer sig i Sverige mot de båda nationella i flera moment. Från den första utgivningen 1983 till den i skrivande stund senaste per den 1/1 2018 har de internationella reglerna i distansritt ändrats och uppdaterats ett flertal gånger. Anledningen till detta är främst att det internationella ridsportförbundet FEI har försökt komma tillrätta med de allvarliga problem med dopning, regelbrott och förolyckade hästar i distansrittsloppen man haft i UAE och inom FEI:s grupp 7 under lång tid.
 
De två internationella regelverken (General Regulations + Endurance Rules) gäller i alla internationella klasser som har det franska prefixet CEI, Concours d´Endurance Internationale. De innebär till exempel att en och samma tävlingsdag i ett land kan ha klasser där det nationella reglementet gäller för de nationella klasserna och FEI:s internationella reglementen gäller för de internationella klasserna.
 
Den nya moderna distansritten i Europa efter krigslutet 1945 och i övriga världen skulle bli en civil och jämlik tävlingsport för alla. För alla ryttare och för alla hästar oavsett ras. 
 

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.