Distansritt 2014 är internationellt den näst största av ridsportens tävlingsgrenar. I Sverige är distansritten inte lika stor, men att rida långa distanser på kort tid och att senare även tävla om vilken ryttare, häst eller vilket ekipage som är starkast, uthålligast och snabbast har gamla anor. Både i Sverige, Europa, och USA. 
   Ett tidigt svenskt exempel är Karl XII:s berömda ritt 1714 då han på 14 dagar red från Bender i dåvarande Turkiet till Stralsund vid Östersjön. En sträcka på 2 175 km. Ritten har förresten upprepats några gånger under 1900-talet. Den senaste genomfördes år 2000 under ledning av f.d. chefen för armén general Åke Sagrén som då var ordförande i Stockholms Fältrittklubb.
   Men den mest kända är nog den som TV-journalisten Mats Linday genomförde på olika lånehästar längs vägen hösten 1960. Han gjorde det tillsammans med Rudolf Öberg som bland annat drev Solna Ridskola i Stockholm, och båda red iklädda en kopia av den uniform Karl XII bar och som vägde 17 kilo! Rudolf Öberg hade ett förflutet som underofficer i kavalleriet och hade bland annat hjälpt kung Carl XVI Gustafs far Prins Gustav Adolf, som var en duktig ryttare, med hans hästar under OS 1936 i Berlin. Rudolf Öberg har berättat att man blev mycket väl mottagen långs vägen och när det gällde att låna hästar. Speciellt i de forna östländerna DDR och i Rumänien där ritten startade. Man till och med rensade undan trafiken för ryttarna på vissa ställen, och ibland eskorterades man av nära hundra andra ryttare. De sista 170 km red man på 14 timmar!
   En liknande uppmärksammad distansritt genomfördes 1953. Det var en upprepning av Stenbocks kurir, ryttmästare Henric Hammarbergs ritt den 28/2 till 2/3 1710 från Helsingborg till Stockholm, med rapporten om segern över danskarna. Ryttare var ryttmästare Hans von Blixen-Finneke som med Jubal tog guld i fälttävlan på OS 1952 i Helsingfors. Men den andra gången var det ridklubbar utefter färdvägen som ställde hästar till förfogande för de olika delsträckorna.

Distansrittens ursprung som prövning och senare tävling finns att hämta i de militära stallen i Europa och Sverige, och troligen började det någon gång runt mitten av 1800-talet. Officerare ville testa sina hästar mot varandra och hästarna som bildade det "lätta kavalleriet" måste vara vältränade, sunda och snabba. Därför uppmuntrade man hästsporter som kapplöpning och distansritter. Det finns också uppgifter om att man började korsa in fullblod för att förbättra snabbheten. Den numera vanligaste hästrasen i distansritt sedan länge, är ju arabhästen och det finns en koppling till fullblodshästen. Bakom ursprunget till det engelska fullblodet finns tre arabhingstar – Darley Arabian, Godolphin Arabian och Byrlerly Turk.

Den tidigaste uppgift jag hittat om tävlingar i distansritt i Europa, är att i Frankrike började militären att rida och tävla över långa distanser 1860. Fransk distansritt har i modern tid, med början troligen från mitten av 1950-talet, utvecklats starkt. Sedan EM 1985 har franska ekipage dominerat och ansetts vara världsledande i distansritt. År 2009 hade man cirka 15.000 distansryttare.

  Under 1800-talets senare del förekom distansrittstävlingar runtom i Europa där Kejsarritten från Berlin till Wien 580 km var en av de mer spektakulära och kända. Ett år (okänt vilket) vanns den av greve Stahrenberg på tiden 71 timmar och 26 minuter. Tyvärr finns det uppgifter om att hästen som kom på andraplats dog efter målgång, och att tävlingen genom åren krävde flera hästar liv.
   På den här tiden fanns det troligen domare bara vid starten och i mål, och inga kontrollerande veterinärer eller vetgates längs vägen. Man red enligt uppskattade uppgifter i ett sträck från start till mål utan obligatorisk vila som vi har i dag. En kortare paus blev det sannolikt bara för lite mat och dryck samt nödvändig personlig service samt vattning och lite fodring av hästen. Kanske också någon timmes sömn för ryttaren.
  Distansritten från Bryssel till Oostende i Belgien var en annan känd tävling. Distansen var 132 kilometer. Runt sekelskiftet hade tävlingen funnits under några år, och den 12 augusti 1902 hade den blivit internationell när 141 ekipage från bland annat Sverige, Norge, Ryssland och Schweiz anmält sig. Den 27 augusti startade 61 ekipage i grupper om fem och med fem minuters intervall. Den franske löjtnanten Madamet vann tävlingen med tiden 6 timmar 54 minuter och 51 sekunder. Ett tempo på 18,80 km/tim!
   Men distansritten som tävlingsform i Europa försvann sakta ned i glömskans vrå någon gång i början av 1900-talet. De berodde bland annat på opinionen mot att flera hästar dött under och efter tuffa tävlingar i Europa. Kanske var det också så att hoppning blev viktigare än distansrittstävlingar. De stora hopptävlingarna i Aachen med Grosse Preis von Aachen startade 1927. Den troligaste förklaringen var nog ändå det första världskriget 1914-1918 där också ett stort antal hästar (liksom 1939-1945) blev krigets offer. Den alltmer ökande mekaniseringen av det militära försvaret reducerade också behovet av antalet hästar i armén och hästarnas uppgifter förändrades i snabb takt med den militära utvecklingen i början av 1900-talet. Distansrittens tynande utveckling som tävlingsform i Europa, och den långa paus som följde, stämde också ganska väl i tid med den i Sverige.

Hon köpte sin första häst Castor 1922. Hon lärde sig ridkonsten hos två av seklets stora – överste Gustav Adolf Boltenstern och Fredrik Swartling d.ä. Tillsammans med bland annat Ella Winblad von Walter gick hon 1925 igenom Veterinärhögskolans hovslagarskurs.
   Mellan åren 1926 och 1932 gjorde hon med Castor sex långritter genom Sverige och Europa, och hon kom både till Rom och Europa runt. En total sträcka på 12.751 km!
   Hon har skrivit fyra böcker med egna foton och teckningar. Hon har varit lantbrukare, uppfödare, tävlingsarrangör och aktiv ryttare tills hon fyllde 80 år.
   Distansrittens Grand Old Lady - grevinnan Linde von Rosen född Klinckowström i september 1902 – har ett unikt och händelserikt liv bakom sig. Hon kom till Lindö 1933 och där tar hon emot Ridsport Special för en öppenhjärtig pratstund.
   Det blev ett långt möte fyllt av värme, charm, humor, kunskap och vitalitet, och många, många minnen runt köksbordet.

Linde växte upp på Stafsunds gård på Ekerö några kilometer från Drottningholms slott. Hon hade en bror och har en syster, Thora gift med den mycket kände konstnären Nils Dardel. Det var egentligen inget hästhem. Pappa Axel var docent i zoologi, forskningsresande till Sydpolen, och fick Svenska Akademiens guldmedalj för dramat Olof Trätälja. Mamma Thyra skötte det stora och intressanta biblioteket med rariteter som brev mellan Fredrik den Store och Lovisa Ulrika av Sverige. Dit kom många för att forska, och biblioteket spelade en stor roll när boken Axel von Fersens dagbok blev till.
   – Man lärde sig historia därhemma, och det har jag haft mycket glädje av hela livet, menar Linde.
   Hästintresset, som hon var ensam om i familjen, kom tidigt med russet Brita och islänningen Skaga. Hon gjorde så småningom sitt livs affär 1922 när hon köpte Castor, en isabellfärgad valack född 1919. Ekipaget skolades av överste Gustav Adolf Boltenstern.
   – Han var mycket kunnig och klok, och en av de första lärarna som tog sig an oss civila ryttare. Han sade en gång "ju mer man använder en häst desto bättre blir den". Allting gicks väldig noga igenom. Vi fick till och med läxor i teori. Han kunde till exempel under en lektion säga "rid in på volterna – gör halt! Vad menas med en helomvändning på bakdelen? Beskriv rörelsen och vilka fel som kan göras och varför". Sedan satt man där och mumlade svar så gott man kunde. Det var inte många som gav sådana lektioner. Fredrik Swartling kunde också – när han ville... Andra lärare stod bara och "vände elever" det vill säga volt tillbaka, vänd snett igenom och så vidare. Boltenstern var den störste pedagog jag ridit för och Wrangels handbok lite av en bibel, minns Linde.
   Castor kom att utvecklas till en verklig allroundhäst, och trots en del nycker och småproblem, blev Linde och Castor de bästa vänner med ett starkt och ömsesidigt förtroende. Castor gick jakter tävlade i terränghoppning, några gånger i dressyr men mest hoppning, mellan åren 1924 och 1933. På 38 starter från lätt till medelsvår klass tog de båda 18 pris varav 4 segrar!
   ­ – Vi tävlade också både i Wien, Aachen och Antwerpen där vi förresten blev fyra i en stor tävling med 200 deltagare. De var mycket naturhinder på den tiden.  Murar och gravar. Men Castor gillade gravar och femmetersgravar tog han enkelt. Även hinder på 1,50 klarade han, berättar Linde.
   Ella Winblad von Walter, som hade framgångar på galoppbanan Ulriksdal, lyckades nästan övertala Linde och Castor att ställa upp i en damlöpning 1933. Men efter två träningar där Castor slog Ellas Camilla som sedan vann, avstod hon.
   Hur kom det sig då att hon gav sig iväg på sina långritter?
   – Ja, den egentliga impulsen var nog när jag red över isen från Stafsund och kom upp på Björkö och Birka. Där har vi historia igen! När jag red där, och likaså på Adelsö och Munsö, kände jag en kollosal glädje och historiens vingfläkt. Så, varför inte rida rakt ut i stället för runt i trakten. Det har jag inte ångrat en dag sedan jag red rakt ut!
   Linde hade en ryttarkamrat som hade fått TBC och låg på Romanäs sanatorium vid Tranås. Dit gick första långritten, knappt 700 km t.o.r. våren 1926. Sedan var det klippt.
   Den 20 september 1926 gav de sig iväg till syster Thora i Paris. En nätt liten tripp på 1.600 km. I Paris red hon i Bois de Bologne och träffade flera intressanta personer. Hem kom hon inte förrän i maj 1927, och det blev ett ståtligt mottagande utanför Stockholms Stadion.
   På hösten 1928 lockade Italien och Rom. Överallt blev det ett stort mottagande med press, eskorterande ryttare, officerare och regementsstall. Linde och Castor hade blivit kändisar i Europa.
   – Gästfriheten och mottagandet var fantastiskt var vi än drog fram, och till och med i de flesta tullar var det lätt, säger Linde och utbrister lite senare.
   – Italien var ju bara det underbaraste som fanns! Alla vackra kyrkor, Florens, och konst överallt. Gud fader måste ha varit på ett underbart humör när han skapade Italien!
   De båda blev kvar över vintern, men det var nära att Linde fått återvända ensam. Castor drabbades av lunginflammation men klarade krisen. I mars var han så pass bra att han kunde börja trava hemåt via Wien och Prag.
   Hur klarade hon ekonomin år efter år? Snälla föräldrar? Icke.
   – Det gick cirka 3.000 kronor per år. Jag blev ju bjuden på en hel del, men det var andra priser på foder, mat och hotell då. Men ska jag vara riktigt ärlig så hade min farmor testamenterat en gård till mig och min syster. Kort efter upptäcktes en större fyndighet på gården som vi arrenderade ut. Så egentligen var det ett sandtag som gjorde att Castor och jag kunde rida runt och roa oss några år, avslöjar Linde, skrattar och tillägger.
   – Det var ju en väldig tur att man upptäckte fyndigheten. Den har jag fortfarande glädje av för övrigt.
   Väl hemma igen skrev hon ned sina upplevelser i den första boken, På långritt med Castor, som kom ut på Hugo Geebers förlag 1929. Det skulle bli tre böcker till. Sveriges kungar för våra ungar, en historisk sagobok med egna förtjusande teckningar, utkom 1944. Memoarboken Ritt genom livet kom 1962, och i den senaste, Ett hästminne, som kom 1990, berättar hon om de flesta långritterna. Jag sa den senaste, för det finns planer på ännu en bok.
Men var hon aldrig rädd någon gång under de  många ritterna?
   – Näe, det fanns inget att vara rädd för och jag satte mig aldrig i sådana situationer. Men om man inte är rädd är man heller inte modig.
   I ena sadelväskan fanns dock en kniv som kom till praktisk nytta någon gång, och en tårgaspistol som vid hemkomsten efter sista ritten visade sig helt oduglig. Mest nytta hade hon av kartorna och den lilla ficklampan.
   Men Italien lockade. Den här gången tillsammans med en väninna och per bil, men bara för att återkomma, sadla Castor, och ge sig ut på sin sjätte långritt. Europa runt genom tolv länder. Under den långturen blev hon god vän med en viss Giulio Borsarelli, som var italiensk officer och en av de ledande hoppryttarna i Europa med sin Crispa. Vänskapen konfirmerades med en silverstjärna på hennes rockuppslag.