Grusvägar, skogsstigar, gräs och öppna fält, asfalt, vatten, sten och berg. Alla underlag är tillåtna i distansritt och att behärska banans underlag är en del av tävlingen i distansritt.

 Man kan även tävla distansritt under flera dagar med lite kortare distanser varje dag. Vi har haft flerdagarstävlingar i Sverige på Vasaritten i Dalarna, men inte någon under 2000-talet. Däremot förekommer dessa ibland nere i Europa. East European Ride i Slovakien och oftast på hösten över 3 x 80 km, alltså totalt 240 km och med s.k. jaktstart dag 2 och 3, har haft flera startande svenska ekipage som även placerat sig.

Att hästen mår bra är det viktigaste i distansritt och därför sker veterinärbesiktning av alla hästar både före, under och efter ett lopp i distansritt. Alla moment i en besiktning noteras i ett veterinärkort. Veterinärens beslut om hästen får starta, fortsätta eller är utesluten går inte att överklaga.

åren både i Sverige och internationellt att till exempel tvåan eller trean i mål vinner loppet trots längre tid. De vanligaste orsakerna har då varit att veterinärerna haft anmärkning på rörelser, pulsvärdet eller metaboliken (ämnesomsättningen) på hästen som varit före i mål.
  I veterinärgrindarna, eller vetgates (vg) som det heter internationellt och som ofta används också i Sverige, kan man tjäna in viktig tid genom att vara snabb från ankomsttiden in till vetgate där klockan stoppas. Det viktigaste är att hästen snabbt kommer ned i ett pulsvärde som vanligen kan vara högst 60 eller 64 slag/minut beroende på klassens längd. De allra bästa elitekipagen brukar kunna klara det på mellan 40 till 120 sekunder.
   Efter varje vetgate följer alltid en obligatorisk vilotid innan nästa delsträcka. Vilotiden kan variera mellan vanligen 20 till 50 minuter beroende på tävling, distans och yttre förhållanden.
   Ett bra sätt att få veta mer om en viss tävlingsgren är att läsa på och kunna de tävlingsreglementen som finns. Ska man deltaga eller tävla i distansritt är man skyldig att kunna de två  reglementen som berör distansritt. I svensk ridsport finns det ett gemensamt reglemente som gäller för alla grenar och ett grenspecifikt som gäller för en viss tävlingsgren tillsammans med det gemensamma.
   Det är bra om man också läst igenom de två internationella reglementen på engelska som FEI ger ut för internationella tävlingar i distansritt, och som man måste kunna om man ska tävla internationella klasser i Sverige eller utomlands. Det finns viktiga skillnader nationellt/internationellt. De internationella reglerna gäller alltså för distansrittstävlingar i Sverige och de internationella klasser som betecknas med det franska prefixet CEI, Concours Endurance Internationale. (Det franska språkbruket lever i vissa fall kvar inom ridsporten även om engelskan numera dominerar.)
 

Dessa reglementen finns
att ladda hem gratis från nätet.

http://www3.ridsport.se/Tavling/Tavlingsreglemente/

http://www.fei.org/fei/regulations/endurance

samt General Regulations 

https://fei.org/fei/regulations/general-rules

Så här kan en ryttarrappport i distansritt se ut på en skärm under tävlingen. (Klicka på bilden för större bild.)

Ett exempel på en lite udda ras och samtidigt ett hästöde som slutade lyckligt, var nordsvenske travaren Sven. Han hade över 2.500 genomförda tävlingskilometer när han pensionerades 2008, och hängde ofta med arabhästarna till och med på 120 km.
   Shettisen Bran var 2011 godkänd på 80 km med ett snitttempo på 11,5 km/tim. Även ett russ har tävlat distansritt framgångsrikt. Det 126 cm höga russet Mandelas Brisels var på lag-SM 80 km år 2000 med i Dalarnas lag med, några år senare, landslagsryttaren Annelie Eriksson ombord. De båda kom på en 18:e plats av 36 godkända i mål på 15,65 km/tim och blev bästa ekipage i sitt lag!

I distansritt måste man kunna bemästra alla underlag i terrängen.

Nu visste hon att nästan alla hästar som är friska och har en bra grundkondition klarar att prova på en Clear round på 40 eller 50 km utan någon speciell träning. Man kunde också börja med en Prova-på-klass som brukar vara 20 till 40 km, men det tyckte Lisa verkade onödigt.
   För att kunna tävla i distansritt i Sverige så måste ryttaren först ha ridit två stycken distansritter i Clear Round på 40 till 50 km på idealtid, dvs klara en minitid och en maxtid och hästen måste då vara minst 5 år. Då har man klarat av nivå 1 och är klar för tävlingsstart på 50 km på nivå 2. Det finns 5 olika nivåer. När man klarat nivå 5 som är 140 till 160 km så får man som ryttare anmäla och starta på alla nivåer i Sverige. Även hästen måste kvala in i 5 nivåer. (Se vidare moment 629 i svenska reglementet för distansritt.)
   Lisa ändrade träningen av Ville lite och själv försökte hon hinna med att jogga några kilometer i varje fall någon gång i veckan. En dag i veckan fick Ville ett lite längre pass – cirka 90 till 110 minuter i stället för en dryg timme, och någon dag i veckan blev det också lite skarpare och längre trav och ett galoppass på 30 till 40 minuter.
   Hon lånade en hästtrailer för att träna lastträning och körde också några mil en dag för att se att Ville, som inte hade någon resvana, kunde uppföra sig. Det kunde han, men bara med hjälp av mycket beröm och massor av godis i början...

På väg ut från vetgate på nästa sträcka. Man har 15 minuter på sig att passera startern när handen eller flaggan fälls eller startern säger rid.

frågade om Ville hade druckit ordentligt, hur slemhinnorna i munnen såg ut, hur magen lät, om han verkade trött eller hade ont i ryggen. En funktionär skrev upp det veterinären sa i ett veterinärkort som Lisa kunde få se efter tävlingen. Till sist fick Ville springa fram och tillbaka på ett cirka 40 meter långt rakt spår så att veterinären kunde se om han var halt eller hade orena rörelser. Allt gick bra, och Ville och Lisa hade nu knappt 17 minuter på sig att varva ned och äta lite, av de 30 minuter som var obligatorisk vila och som började räknas när de gick in till vetgate. De två hästar som inte klarade besiktningen uteslöts direkt och fick inte fortsätta.
   Ville blev ompysslad och fick dubbla täcken över ryggen för att hålla kvar den värme han arbetat upp i musklerna. Han fick en ny torr vojlock, strykkapporna gjordes rena, benen tvättades av för att undvika grusskav, och alla fyra skorna kollades noga. Allt medan Ville försökte hinna med att ta en tugga av alla godsaker i foderhinken, men med nästan inget kraftfoder, och samtidigt ha koll på vad som hände i vilområdet.
   Lisa låg långt före tidschemat och måste ta det lugnt på den andra sträckan. Hon ville helst vara ensam på banan och visste att hon hade exakt 15 minuter på sig från den starttid hon fått i vetgate, för att passera startlinjen utan att bli diskad. Hon hade fått starttiden 14.10 men väntade sju minuter så att hästarna före hann försvinna. Nu var det Lisa och inte Ville som bestämde gångart och tempo. Man måste komma ihåg att i distansritt så handlar de första tävlingsåren främst om utbildning och inte tävling.
   Den andra sträckan var bara 19 km lång och Ville var betydligt lugnare utom när de blev omridna av några ekipage i tävlingsklasserna som galopperade förbi på grusvägen där Ville skrittade en bit. Då ville han hänga på och Lisa höll på att missa den gula skylten med pil till höger där banan delade sig mellan de olika klasserna. Efter cirka 7 km mötte hennes hinknisse upp i skogen och både Ville och Lisa fick dricka lite. Lisa hällde också en liter vatten över Villes hals ur en petflaska för att kyla och påverka att pulsen sjönk lite, och så fick Ville en morot.
   Just att få hästarna att dricka (och även kissa på "fel underlag" läs asfalt) längs banan kan vara svårt att lära in och ta tid, men är mycket viktigt för att lyckas speciellt på längre distansritter och vid varmt väder. Därför är det bra om man tränar på det också hemma genom att köra ut hinkar med vatten på några ställen på sin träningsslinga.
   Lisa passerade skylten med 5 km kvar och tittade på sin GPS. Den minitid och maxtid man bestämt för den här banan var 3 timmar respektive 5 timmar, och de hade nu ridit 45 km i ett snitttempo på cirka 12 km/tim och låg bra till för att klara tidskraven.

Både ryttaren och hinknissen får visa hästen vid veterinärbesiktningarna.


"fit to continue", det vill säga hästen ska bedömas vara i ett sådant tävlingsbart skick att den skulle kunna gå en sträcka till, vara uppfyllt. Ville var trött och protesterade lite när veterinären började känna och klämma på honom för tredje gången samma dag. Han hade heller ingen lust att trava upp. Det tog nästan 20 meter innan Lisa lyckades övertala honom att springa en sista gång. Men veterinären var nöjd, och lyfte på kepsen som tecken på att Ville var godkänd, och han fick ett diplom och sin första rosett!